“I detta subjektiva glapp i tid och rum utspelar sig Nicanders och Robins berättelsefragment. Tiden verkar stå stilla. Inte bara för att det är ett fotografi, i vilket ju aldrig något rör sig. I själva historierna är de frusna ögonblicken centrala. Berättelsen står och väger, väntar på nästa drag.”
Om Diss
De två konstnärer som tillsammans skapat verken, Anders Nicander och Alexander Robin, träffades och lärde känna varandra under inspelningen av filmen ”En man som heter Ove”. Anders var stillbildsfotograf och Alexander var inspelningsplatsansvarig (den person som hittar och säkrar inspelningsplatser) i filmproduktionen.
Vänskapen ledde till en idé om att göra ett konstprojekt tillsammans utifrån sina olika yrkeskunskaper. Deras önskan var att berätta historier i fotografisk form genom att själva skapa en situation och sedan fotografera den. Iscensatt fotografi.
Konstformens namn är etablerat i modern tid, men formen i sig har djupa rötter i konsthistorien. Den går tillbaka till historiemåleriet, som under en tid ansågs vara den förnämsta av konstarter. Den skildrar historiska händelser som präglas av tidens sätt att se. Det är segrarens historia, bataljmålningar eller sedelärande tablåer. ”Karl XII’s likfärd” av Gustaf Cederström 1878 och ”Erik XIV och Karin Månsdotter” av Georg von Rosen 1871 är exempel. Denna målerigenre är död. Det iscensatta fotografiet i vår tid har plockat upp stafettpinnen men befolkar bilderna med vanliga personer i sammanhang som vi rör oss i dagligen och berättar i regel andra slags historier utan kungar och moraliska pekpinnar.
Detta är den fotografiska tradition Nicander och Robin skriver in sig i. En tradition som börjar redan 1840 med att fransmannen Hippolyte Bayard iscensatte sig själv som drunknad i bitterhet över att inte ha blivit erkänd som den som uppfann fotografiet. (På baksidan av sitt fotografi skrev han ner hela den långa historien. Kort har titeln blivit ”Självporträtt som drunknad”.) Hans bild var också det första kända fotografiska självporträttet. Så blev Bayards arbete, trots sveket han tyckte sig ha blivit utsatt för, ändå en del av fotografihistorien.
Efter Bayard är det iscensatta fotografiet en återkommande genre. Värt att nämna är ett av Sveriges få bidrag till fotografihistorien, Oscar Rejlanders ”The Two Ways of Life” från 1857, som är ett av den iscensatta fotografins första mästerverk, ett moralistiskt slagskepp. Under 1980- och 90-talet får genren ett stort uppsving i och med det postmoderna genombrottet. Då skapas en självklar ställning för fotografiet som en konstnärlig praktik bland andra. Bland konstnärer som kom fram under perioden finns några namn som sticker ut. Främst bland dem är kanske Cindy Sherman, vars bok ”Film Stills”(!) visar iscensättningar av henne själv i olika gestaltningar av kvinnliga schabloner som vi känner igen från filmen. Hennes verk har gjort henne till en av världens mest kända samtida konstnärer. Jeff Walls sociala och konsthistoriska kommentarer och Gregory Crewdson, vars bilder också haft betydelse för den här bokens upphovsmän, är viktiga. Eftersom Nicanders och Robins egen bakgrund är filmen, spelar Roy Andersons filmtablåer en betydelsefull roll här. Med fast kamera och ett skeende som utspelar sig mellan ett fåtal personer har han generellt gjort stort avtryck även bland stillbildsfotografer som arbetat i genren.
Många bilder hos Nicander och Robin har en dröms logik, en gåtfull berättelse med ett dunkelt ljus, vars skuggor kanske döljer personer och föremål som enbart är produkter av vår fantasi. Några gånger avlägsnar sig innehållet bort från det vi kallar verklighet.
Ofta är huvudpersonerna betraktade av ytterligare en person, som ibland också verkar spela en viktig roll i historien, trots sin passivitet i bilden. De gestalter som har roller i berättelsen formar den genom sin gestik, sitt minspel och sina positioner.
Som en tråd genom de enskilda bilderna går en sinnesstämning, ett tillstånd, där huvudpersonerna förlorar sin kontroll över situationen, över sin närvaro och vänder sig inåt, lämnade sårbara, maktlösa. Blicken verkar fast fokuserad på något yttre men registrerar bara det egna minnet eller fantasin. Mest tydligt, renskalat och drivet till sin spets är bilden av en mansgestalt i övre medelåldern. Den lånar formen för det klassiska fotografiska porträttet av en man med makt. Frisyren, den välstrukna vita skjortan, sidenslipsen, de äldre tingen runtomkring honom; bordet och de fåtaliga gamla föremålen, radion, vinglaset och golvlampan (med smutsig skärm!). I förgrunden ligger något som måste vara en revolver. Placeringen, den vinkel ur vilken vi ser den och att den är oskarp i bilden gör att det dröjer innan vi lägger märke till vapnet. Utan detta och om mannens blick varit fast riktad mot kameran, mot oss, i stället för att se in i evigheten, hade det varit just ett klassiskt fotografiskt porträtt. Nu blir det något helt annat, privat, personligt, skrämmande och förtvivlat.
I detta subjektiva glapp i tid och rum utspelar sig Nicanders och Robins berättelsefragment. Tiden verkar stå stilla. Inte bara för att det är ett fotografi, i vilket ju aldrig något rör sig. I själva historierna är de frusna ögonblicken centrala. Berättelsen står och väger, väntar på nästa drag.
För sådant är det iscensatta fotografiets natur, eller strängt taget all fotografis natur. Det visar upp ett blixtsnabbt snitt ur tiden och vi, betraktarna, kan bara gissa oss till vad som kan ha hänt innan och vad som kommer att ske efter. Därmed öppnar sig bilden för vår fantasi, våra erfarenheter, vårt begär och vår rädsla. Så blir bilden vår och inte längre bara konstnärernas bakom. Men för att detta trolleri ska fungera och förföra oss på riktigt krävs att den fotografiska bilden är så övertygande att vi tar den för verklig, om så bara för ett ögonblick. Det är här Anders Nicander och Alexander Robin visar, inte bara sin yrkesskicklighet, utan också sitt tålamod, sin känslighet, sitt konstnärskap.
Olof Glemme
Konstnär och tidigare lektor i fotografi vid Konstfack